mumsfillibabba

Det ar lustigt det har med ensamhet.. ensamheten, den kanslan, gloms snabbt och latt bort sa fort man hittar nagon att dela sin ensamhet med.  

Nar man ar tillsammans med nagon kan man kanna sig ensam fast man ar tillsammans. Det ar en sorts ensamhet. San ensamhet kande jag nar jag var tillsammans med mitt ex. Kanslan av att han aldrig fanns dar for mig, gjorde aldrig nat, hjalpte aldrig till. Den ensamheten var frustrerande och man kande sig inte sa mycket vard men det var inte en deprimerande ensamhet for man visste innerst inne att man kan slippa den ensamheten genom att lamna den. 

Sa finns det ju ensamhet som ar skon.. da nar man ar alldeles sjalv, bara mig och min bok, dricka en kopp kaffe. Njuta av tystheten, det enkla. Alldeles fri.. gora vad man vill, nar man vill, hur man vill.

Men det finns en annan sorts ensamhet. Nar telefonen aldrig ringer. Nar man sjalv ringer men far hora "du jag ringer dig imorgon". Nar man tanker "undrar om nagon skulle bry sig om man aldrig horde av sig igen". Nar man sitter ensam och ingen ringer pa ens dorr. Nar rakningarna kommer in och man inte vet riktigt hur man ska kunna betala. Nar man tar ett beslut och man sjalv ar den enda som far sta till svars. Nar man inte orkar krama sin barn- fast man vet att man maste for det ar ingen annan som kommer krama dem med san karlek.

Det ar nar den dar ensamheten smyger pa som man far titta sig sjalv i spegeln och tanka SSS:

Sara, Single Mum and Super Woman!